När jag stod på Arlanda den 11 november, med tre tjocktröjor och ett bagage på 9 kg, var jag nära att vända, iallafall mentalt. Varför ska jag ut och resa? Jag hade allt jag kunde önska mig hemma. Tryggt jobb, goa kompisar, enkla rutiner. En perfekt box helt enkelt, varför skulle jag komma på idén att krypa ur den?
När jag landade på Sydneys flygplats, var jag fortfarande tvivlande. Hur kan något vara bättre än en trygg, redan upptrampad tillvaro? Jag spenderade en månad här, och försökte lära mig att umgås med mig själv, vilket inte alltid var helt lätt.
Jag överlevde första hindret på hinderbanan. Det var lite så det kändes. Att aldrig veta hur en dag skall se ut, och brottas med skuldkänslor över att bara vilja ligga platt på marken och göra just ingenting- i Australien! Folk måste tyckt jag var knäpp. Jag fick massor av råd och tips, åk dit! Flyg hit! Se det! Gör si, gör så! Jag gick in i väggen av bara tanken. Istället tränade jag på att hitta mitt eget gung, och följa hjärtats lust i tidens stund. Det var något alldeles underbart och jag insåg att jag aldrig varit så ärlig och snäll mot mig själv förut.
Efter 1,5 månads saknad fick jag smaka på riktigt god kärlek. Jag träffade upp Pete i Puerto rico, och jag tror det var där någon gång som tiden valde att flyga. Dagarna var fullspäckade av nya intryck, och jag kunde aldrig gissa vad dem hette, för dem fanns inte längre. Nu var det vi som bestämde. Vi gjorde vad vi ville, när vi ville. Kanske inte alltid så dramatiskt: dra sig (tydligen i timmar) i sängen, spela alldeles för mycket spel, fika i timmar, lära känna nya människor, och inte minst varandra. På en månad hade vi hunnit segla i Karibien, sovit på en flygplats, firat jul och duschat i ett orkanregn, ätit burrito i Mexico och åkt tidsmaskin till Kuba.
Vi tog buss från Mexico till Belizie och vi älskade ön Caye Caulker som blev en stark favorit bland våra stopp. Därefter turistade vi bland mayaruiner i Guatemala, hängde i hängmattor på ön Ometepe i Nicarauga och spelade beachvolleyboll i softa byn Samara ,Costa Rica.
Som jag nämde tidigare så började jag och Peter att försöka vänja oss vid tanken på att komma hem. Vi körde på med terapi. De sista dagarna bokade Pete in lite adrenalin: Kilometerlånga Ziplines ovanför stup på 150 meter i den charmiga staden Monteverde. Bussfärder som var läskigare än Ziplinen. Hemmafest och stress-shopping i New-York.
Gott folk, behöver jag säga att det fortfarande var svårt att landa? Jag grät när Norweigan mjukt parkerade på Arlanda. En vecka har gått och jag kan fortfarande inte förstå att jag sitter med snöblandat regn utanför mitt fönstret när jag jag samtidigt sitter och försöker sätta punkt på min blogg och resa.
Jag fick framför allt med mig två viktiga byggstenar i mitt numera 17 kg bagage.
1. Varför gå i upptrampade stigar när du kan bestämma vägen helt själv?
2. Hög månadslön för mig, är att ha tid med dem jag älskar.
På återseende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar