Borta bäst men hemma bra

Sista veckan i Costa Rica började jag och Peter sakta och osäkert nypa varandra i armarna. Vi ska hem. Till Sverige, snön, ön, inrutade rutiner, dyr öl och effektiva tider. Jag ska börja tävla mot stockholmarna i rulltrappan igen, livrädd att behöva vänta på nästa tub. Jag ska äta 100 kr-luncher som nuförtiden har gött mig i en hel vecka. Jag ska komma hem och bo på syrrans soffa, och undra om jag ens varit iväg. När började tiden fly oss?

När jag stod på Arlanda den 11 november, med tre tjocktröjor och ett bagage på 9 kg, var jag nära att vända, iallafall mentalt. Varför ska jag ut och resa? Jag hade allt jag kunde önska mig hemma. Tryggt jobb, goa kompisar, enkla rutiner. En perfekt box helt enkelt, varför skulle jag komma på idén att krypa ur den?

När jag landade på Sydneys flygplats, var jag fortfarande tvivlande. Hur kan något vara bättre än en trygg, redan upptrampad tillvaro? Jag spenderade en månad här, och försökte lära mig att umgås med mig själv, vilket inte alltid var helt lätt.

Jag överlevde första hindret på hinderbanan. Det var lite så det kändes. Att aldrig veta hur en dag skall se ut, och brottas med skuldkänslor över att bara vilja ligga platt på marken och göra just ingenting- i Australien! Folk måste tyckt jag var knäpp. Jag fick massor av råd och tips, åk dit! Flyg hit! Se det! Gör si, gör så! Jag gick in i väggen av bara tanken. Istället tränade jag på att hitta mitt eget gung, och följa hjärtats lust i tidens stund. Det var något alldeles underbart och jag insåg att jag aldrig varit så ärlig och snäll mot mig själv förut.

Efter 1,5 månads saknad fick jag smaka på riktigt god kärlek. Jag träffade upp Pete i Puerto rico, och jag tror det var där någon gång som tiden valde att flyga. Dagarna var fullspäckade av nya intryck, och jag kunde aldrig gissa vad dem hette, för dem fanns inte längre. Nu var det vi som bestämde. Vi gjorde vad vi ville, när vi ville. Kanske inte alltid så dramatiskt: dra sig (tydligen i timmar) i sängen, spela alldeles för mycket spel, fika i timmar, lära känna nya människor, och inte minst varandra. På en månad hade vi hunnit segla i Karibien, sovit på en flygplats, firat jul och duschat i ett orkanregn, ätit burrito i Mexico och åkt tidsmaskin till Kuba.

Vi tog buss från Mexico till Belizie och vi älskade ön Caye Caulker som blev en stark favorit bland våra stopp. Därefter turistade vi bland mayaruiner i Guatemala, hängde i hängmattor på ön Ometepe i Nicarauga och spelade beachvolleyboll i softa byn Samara ,Costa Rica.

Som jag nämde tidigare så började jag och Peter att försöka vänja oss vid tanken på att komma hem. Vi körde på med terapi. De sista dagarna bokade Pete in lite adrenalin: Kilometerlånga Ziplines ovanför stup på 150 meter i den charmiga staden Monteverde. Bussfärder som var läskigare än Ziplinen. Hemmafest och stress-shopping i New-York.

Gott folk, behöver jag säga att det fortfarande var svårt att landa? Jag grät när Norweigan mjukt parkerade på Arlanda. En vecka har gått och jag kan fortfarande inte förstå att jag sitter med snöblandat regn utanför mitt fönstret när jag jag samtidigt sitter och försöker sätta punkt på min blogg och resa.
Jag fick framför allt med mig två viktiga byggstenar i mitt numera 17 kg bagage.

1. Varför gå i upptrampade stigar när du kan bestämma vägen helt själv?
2. Hög månadslön för mig, är att ha tid med dem jag älskar.

På återseende!

Centralamerika- Om allt och ingenting

Long time no see! Efter två mer eller mindre instängda veckor på Kuba, var det gött att mötas av sociala medier, fler unga backpackers och go mat. Det var så enkelt, och roande att jag totalt glömt bort att uppdatera er. För att göra en händelserik månad kort tänkte jag samanfatta dem senaste veckorna med mycket bilder.

28/1 : Efter Kuba blev det Tulum igen, denna gången mer tänkt som ett mellanstopp. Har hände det inte mycket, bortsett från att min mobil blev stulen.

02/02. Vi tog oss från Mexiko till en magisk liten ö i Belizie - Caye Caulker. Denna lilla reaggy-dunkande ön hade allt (utom ett beachvolleybollnät). Vi spenderade dagarna med kristallblått vatten, BBQ, sköna människor, mysiga cafeer,solnedgångar och bra snorkling. Bästa stoppet hitintills på resan!

07/02 Kanske var det tur att Caye Culker inte hade volleybollnät, då vetitusan om vi hade kommit därifrån. Istället blev det så att tog vi vårt pick och pack och drog till Tikal i Guatemala. Här besokte vi dem omtalade mayaruinerna, och jag klarade med nöd och näppe mig igenom den läskiga djungelvandring som detta innerbar. Peter klarade precis av att gå i dem "fasligt" höga trapporna som ledde upp till ruinerna.

 Spår efter orm.

09/02 Från Tikal, tog vi ett flyg till Nicaragua, och behövde stanna en natt i huvustaden Managua. Jag gillade inte denna stad, och det var första gången jag kände mig otrygg på resan. En otäck natt, en helvetesbuss och en guppig färja senare kom vi till Ometepe. Tack vare vårt boende: Finca Mystica, en liten oas av lugnhet ute i regnskogen , hade jag och Pete en härlig tid på denna ö. Detta var vad man kallar chillax. Maten var helt bedårande. Ekologisk mat som odlades i trädgården vi bodde i. Färska smoothies for 10 kr. Hemlagad pasta, med trädgårdens citrongräs och hembakt bröd. Lite av ett himmelrike för en som jag som älskar mat. Förutom några dagars av frosseri, hängde vi med dem vilda djuren och hyrde motorcykel. Jag hann också med att fylla 25 år under tiden vi var har.

15/02 Ometepe var lite av lugnet själv, så att komma till Liberia i Costa rica var ungefär samma känsla som att för första gången komma till New York. Jag kände ba " WOW , det är här det händer! " Egentligen hade vi i själva verket kommit till en riktigt trött stad, men jag lät mig hänföras av att de hade Subway, Donken och Burker king, det kändes så sjukt utvecklat. Därför passade vi även på att checka in två nätter i ett "utvecklat" kedjehotell som hade AC och TV. Jag tyckte att vi behövde semester från backpacklivet. Efter två dagar, en burger king och 4 AC-filmer senare så tog vi buss till den mysiga lilla kustbyn Samara, där jag befinner mig i skrivandets stund. Vi åkte hit då vi fick nys om att det fanns beachvolleyboll här. Och det fanns det! I över 2 veckor har vi spelat beach, dansat salsa, solat och chillat på detta ljuvliga ställe. Jag måste erkänna, jag vill aldrig hem!