Madagaskar-kontrasternas land

Det vore orättvist att beskriva Madagaskar med en emoji på instagram. Landet är otroligt färgstarkt på så många olika sätt att det även i ord är svårt att beskriva dess palett. Landet är slående vackert med svajande palmer & grönklädda kullar, omgivet av ett turkost indiska oceanien.

Förutom landets skönhet präglas Madagaskar av hög fattigdom. Aldrig förr har jag varit så nära och en del av denna till synes misär. Här lever de allra flesta i leriga trähyddor, utan rinnande vatten och elektricitet. Det är ingen ovanlig syn att se barnen jobba ute på fälten och bära tunga bråten eller sälja övermogna bananer i teskedsstorlek.

Jag & Peter är på madagaskars mest turisttäta plats- Nosy Be- och 

ändå är vi förvånade över hur lite turister som är här. Vi bor granne med lokalbefolkningens hyddor och det finns knappt en handfull restauranger att välja mellan. Trots det lilla utbudet och den knapra konkurrensen är maten fantastisk. Madagaskar har en gång i tiden varit en fransk koloni och det märks på smakerna.  Maten är inte bara utsökt, den är prisvärd med. Nyfångad & grillad fisk kostar runt 50 kr, lokal öl 10 kr, ett fransk gott rödvin för 15 kr.

Det är med blandade känslor jag sätter mig på scootern som vi hyrt för att åka ut och upptäcka landet. Fattigdomen är så nära och transparent, vi är mitt bland den. Stundvis känner jag mig rik och bortskämd, och smutsigt vit, fylld av skuldkänslor. Gnällde jag verkligen över att internet var slött hemma på kungsholmen? Att lunchen jag serverades var tråkig och kaffet blaskigt? Att jag hade ett uselt beachpass och inte fick sovmorgon på hela helgen? Tänk vad lite perspektiv kan göra med ens förnuft, undrar hur länge fisheye objektivet håller i denna gång.

Samtidigt som Madagaskar har väckt starka känslor hos mig så fascineras jag av den värme som finns hos det vänliga folket. Jag har gått ifrån att tycka synd om dem, till att beundras över deras livsglädje. Ekvationen pengar=lycka är säkert gammal för många, men fortfarande blir jag förvånad varje gång den motbevisas. Antagligen är det för att jag själv inte kan sluta tänka "såhär skulle jag aldrig kunna leva".

Madagaskar är sannerligen kontrasternas land, å ena sidan ett paradis, för andra en stor fattigdom och för många, en plats med mycket kärlek. För mig & Peter är det allt på samma gång <3

Next up: Mauritius!

Borta bäst men hemma bra

Sista veckan i Costa Rica började jag och Peter sakta och osäkert nypa varandra i armarna. Vi ska hem. Till Sverige, snön, ön, inrutade rutiner, dyr öl och effektiva tider. Jag ska börja tävla mot stockholmarna i rulltrappan igen, livrädd att behöva vänta på nästa tub. Jag ska äta 100 kr-luncher som nuförtiden har gött mig i en hel vecka. Jag ska komma hem och bo på syrrans soffa, och undra om jag ens varit iväg. När började tiden fly oss?

När jag stod på Arlanda den 11 november, med tre tjocktröjor och ett bagage på 9 kg, var jag nära att vända, iallafall mentalt. Varför ska jag ut och resa? Jag hade allt jag kunde önska mig hemma. Tryggt jobb, goa kompisar, enkla rutiner. En perfekt box helt enkelt, varför skulle jag komma på idén att krypa ur den?

När jag landade på Sydneys flygplats, var jag fortfarande tvivlande. Hur kan något vara bättre än en trygg, redan upptrampad tillvaro? Jag spenderade en månad här, och försökte lära mig att umgås med mig själv, vilket inte alltid var helt lätt.

Jag överlevde första hindret på hinderbanan. Det var lite så det kändes. Att aldrig veta hur en dag skall se ut, och brottas med skuldkänslor över att bara vilja ligga platt på marken och göra just ingenting- i Australien! Folk måste tyckt jag var knäpp. Jag fick massor av råd och tips, åk dit! Flyg hit! Se det! Gör si, gör så! Jag gick in i väggen av bara tanken. Istället tränade jag på att hitta mitt eget gung, och följa hjärtats lust i tidens stund. Det var något alldeles underbart och jag insåg att jag aldrig varit så ärlig och snäll mot mig själv förut.

Efter 1,5 månads saknad fick jag smaka på riktigt god kärlek. Jag träffade upp Pete i Puerto rico, och jag tror det var där någon gång som tiden valde att flyga. Dagarna var fullspäckade av nya intryck, och jag kunde aldrig gissa vad dem hette, för dem fanns inte längre. Nu var det vi som bestämde. Vi gjorde vad vi ville, när vi ville. Kanske inte alltid så dramatiskt: dra sig (tydligen i timmar) i sängen, spela alldeles för mycket spel, fika i timmar, lära känna nya människor, och inte minst varandra. På en månad hade vi hunnit segla i Karibien, sovit på en flygplats, firat jul och duschat i ett orkanregn, ätit burrito i Mexico och åkt tidsmaskin till Kuba.

Vi tog buss från Mexico till Belizie och vi älskade ön Caye Caulker som blev en stark favorit bland våra stopp. Därefter turistade vi bland mayaruiner i Guatemala, hängde i hängmattor på ön Ometepe i Nicarauga och spelade beachvolleyboll i softa byn Samara ,Costa Rica.

Som jag nämde tidigare så började jag och Peter att försöka vänja oss vid tanken på att komma hem. Vi körde på med terapi. De sista dagarna bokade Pete in lite adrenalin: Kilometerlånga Ziplines ovanför stup på 150 meter i den charmiga staden Monteverde. Bussfärder som var läskigare än Ziplinen. Hemmafest och stress-shopping i New-York.

Gott folk, behöver jag säga att det fortfarande var svårt att landa? Jag grät när Norweigan mjukt parkerade på Arlanda. En vecka har gått och jag kan fortfarande inte förstå att jag sitter med snöblandat regn utanför mitt fönstret när jag jag samtidigt sitter och försöker sätta punkt på min blogg och resa.
Jag fick framför allt med mig två viktiga byggstenar i mitt numera 17 kg bagage.

1. Varför gå i upptrampade stigar när du kan bestämma vägen helt själv?
2. Hög månadslön för mig, är att ha tid med dem jag älskar.

På återseende!