Här finns inga tripadviser skyltar som visar hur bra restaurangerna är. Ingen har Iphones, internet eller kameror. Här är landet där Cash is King, man har tur om man hittar en ATM eller ens en affär som tar kort. Lonely Planet är bokstavligen Bibeln för en resande i Kuba.
Du har tur om du slipper handla råvaror bakom disk, och du ska inte förvänta dig en coca-cola när du beställer en. Utbudet i affärerna är strikt begränsat. Det är svårt att hitta choklad och chips, och omöjligt för en turist att få tag i ägg och grädde.
Det finns ben i lasagne, kanske för att du betalar därefter. Dyr maträtt ligger på ungefär 30 kr. Notan springer snabbt iväg när man har Pete med sig som älskar Rom&cola, en lyxig variant på en sådan brukar hamna på 15 svenska riksdaler. Vill man äta RIKTIGT billigt , kan man äta där kubanerna äter, där får man en pasta för 3 kr och sjukt god kokosnöts-glass för samma pris.
Ett frisörbesök i Kuba:
Peter vill ha håret klippt på sidorna men den kedjerökande frisören svarar: Bara rakapparat.
To late. Pete sitter redan alldeles för bekvämt i den slitna stolen och håret ryker. Förvånansvärt bra! Vi är båda överens om att det var värt dem 5$ det kostade. Mitt hår däremot kommer Fanny att få finslipa när jag kommer hem :)
Kuba har gett blandade intryck. Havanna bjöd på allt ifrån skunk-doftande gathörn med maskar stora som lik, till vackra klassiska gator som kantas av americanos, ovetandes om sitt värde. Från hängivna individer som ser ut att älska det dem gör, till utnyttjande och genomtänkta tiggare. Från pastellfärgade huspaneler, till ruckel som aldrig kommer att tas hand om.
Vi tog oss med buss från den labila staden Havanna där kommunismen ses leva kvar men med svarta side-business som kompensation, till självsäkra skönheten Trinidad som med sin rika turism bekräftar att det visst finns fattiga och rika även i Kuba.
Att komma till Trinidad efter några dagar i Havanna , var som att komma till ett paradis. Gatorna var rena, maten var ätbar, här fanns häst&vagn-taxis som inte var där för show off, utan faktiskt används som ett effektivt transportmedel. Färgglada, stiliga, huspaneler som kantras av kullerstensgator. Privata salsalektioner för 5$ , och butiker där man kunde handla snickers (!) dessutom helt själv(!)
Förutom alla bekvämligheter i denna lilla vackra stad så fick jag och Pete träffa Osmani, en helt fantastisk människa som bjöd in oss till hans hem, där han stolt visade oss sitt hus, sina barn, och alla sina djur. Han bjöd oss på hemodlade bananer, och han tog ner kokos-nötter från träden och lät oss smaka. Osmanis största dröm är att äga en bil. Vi vet med faktum att äga en bil inte är svaret på lycka. Vad är din bil?
Det var en häftig känsla att bli sedd som en vän och känna sig mänsklig i hans sällskap. Tyvärr har många andra möten i Kuba fått en att känna sig som en dollar-sedel, vilket kanske inte är så underligt när snittlönen från staten är 15 dollar i månaden. Många har låtsas vilja vara hjälpsamma och visat oss vägen, men sedan sträckt ut handen efter pengar. En annan har bjudit in oss i sitt hem på kaffe och ost för att sedan be oss betala för det. En tredje har försökt spela på våra känslor genom att låta sitt barn komma fram,ta våra händer och pussa oss på kinderna, för att modern sen enklare skulle börja tigga av oss.
Med detta i åtanke kändes det extra häftigt när Osmani insisterade på att bjuda oss på sin häst&vagn-taxi till busstationen, och istället för att vilja göra affärer med oss, så gav han oss en kram och en lapp med sina kontaktuppgifter.
Jag vill definitivt komma tillbaka till Kuba. Detta är inte bara ett land att se som outvecklat , det är ett land med oanad potential. Trots många brister i det ekonomiska systemet, så beundras jag över den trygghet som landet har lyckats få fram. Under våra två veckor så har jag inte anat några spår av droger, inga bråk eller slagsmål, inga uteliggare, inga polisbilar. Alla ber alla om hjälp, och alla får hjälp av alla.
"Kommunism är en vacker tanke som funkar i böckerna , men inte i verkligheten. Inte hela vägen , så som Kubas stat önskade oss" - Renée, Historialärare i Kuba
