Bussresan från Byron Bay var en mardröm och det var mitt eget fel. Mina förväntningar var alldeles för höga. På vägen dit hade jag haft fyra säten för mig själv , och jag räknade stenhårt med samma bekvämlighet när det var dags att åka hem. FULLPACKAD buss,14 timmar. Jag sitter närmst fönstret och kippar efter andan. Detta är längre än vilken dryg flygresa som helst, bäst jag somnar och sover länge.
Jag är duktig på att sova när det behövs. Alltid när jag var liten, och när jag hade alldeles för många fjärilar i magen av längtan efter Ölands djurparks-dagar, kalas, sommarlov, och julafton, då sov jag bort min väntan och längtan.
Jag insåg snabbt att det känns som att tiden går mycket fortare då.
Varför inte sova bort pinan också?
Många timmar senare, framme i Sydney och stel i nacken efter all ensidig sömn, letar jag mig fram till Bondai Beach.
Jag hittar mitt hostel snabbt, men får vänta två timmar på att rummet ska bli klart. Det är ju bra att dem städar ordentligt tänker jag för mig själv.
Jag kommer in i rummet och får bita mig i läppen, det måste blivit något fel, vart ska jag få plats?? Fyra tjejer sneglar åt mitt håll, någon mumlar något och dem andra återgår till sitt. Jag ger mig på ett halvhjärtat försök till en konversation, ställer dem vanliga klassiska frågorna " Hur ser din resa ut? Hur länge har du varit här? Hur länge tänker du stanna?" Det märks tydligt att tjejerna är trötta på dessa frågor och dem är inte intresserad av småsnack.
Jag hänger en filt över min säng, liksom rutar in vad som är mitt , för att känna att detta är min mark.
Jag hänger upp min pannlampa i sängtaket och knyter upp en tvättlina som Sandra från jobbet tipsade mig om.
Jag ligger på sängen och önskar mig bort. Till vänner, och mitt hem där det känns tryggt och varmt. Där ingen bestämmer när lyset i taket skall vara tänt , när jag ska bli väckt mitt i natten av diverse fulla människor och ingen som bestämmer när man ska vakna på morgonen efter en sömnlös natt.
Tävlingsjäveln väcks inom mig. Okey, två dagar, Vad gör jag för att må så bra som möjligt, just nu? Jag vet svaret: Vara så lite som jag behöver på mitt rum och somna tidigt så att tiden går snabbt. Lätt som en plätt!
Jag traskar i timmar. Ser vartenda gathörn av Bondai, och markerar med pennan där jag varit.
Jag ser en flock av turister som går mot den klassiska "coast walken".
Det bor fortfarande en tävlings-jävel i mig. Inte ska jag va som alla andra! Jag går åt motsatt håll och utforskar "vanliga" gator som ingen skrivit om i Lonely Planet. Fem timmar senare när benen börjat bli tyngre, och magen börjat
kurra och kartan börjar ta slut, står jag framför den slingriga kustvägen ändå . " Jag går en bit, men tänker INTE gå hela vägen som skylten rekommenderar!
Flåsar jag?! Jag blir förbannad , och ser någon i ögonvrån som dessutom går om mig. Jag driver på mitt steg och tävlar med mig själv. Jag minns att jag resonerade i mitt eget huvud att jag inte är klok som ökar takten som ett straff för att jag blir trött. Jag gick längre än vad skyltarna rekommenderade och min karta tog plötsligt slut. Yes, 1-0 till mig!
Jag bestämmer mig för ett slutmål - Coogee Beach, och kämpar tappert med att hålla modet uppe när jag vänder mig om och ser hur långt jag gått, och hur långt jag har kvar.
MÅÅÅÅL! Jag får hejda mig själv från att inte sträcka upp händerna i luften. Klockan är 16.00, jag har varit ute sen 09 och inte ätit mer än frukost. Jag hade som plan äta längs vägen men tänkte vid varje tillfälle att det kommer något bättre längre fram.
Någon irriterad tanke gnager inom mig, jag känner igen den, för mitt i allt fokus längst kusten så har den försökt tränga fram. Hur tusan ska jag ta mig hem?!
Jag är tävlingsmänniska med då jag känner att jag har vunnit, har jag svårt att lägga till några fler växlar. Jag gör det som krävs, inte mer. Jag vägrar att gå tillbaka, det är ju mer än 2 timmar enkel väg! Nästa mål: Hitta billigt färdmedel hem.
En dyr buss, två byten och 40 minuter senare är jag tillbaka där jag började. Klockan är närmre 18 när jag kryper in i min koja (nu är jag fruktansvärt ärlig - utan att duscha - badrummen var... Ja om vi säger såhär, man kunde inte ens låsa dörren till någon av toaletterna, och man kunde tom se rakt in till dem.)
Jag reflekterar över det Niklas kommenterade på min FB angående mitt förra blogg-inlägg "Extra plus för att du fick det att låta som om du hade det rätt bra på förra stället också"
Och på något vis, så hade jag det. Kontraster är bra. Perspektiv.
Dagarna på Bondai skapade mitt himmel-rike här på Manly. Låga förväntningar som hjälpt mig att uppskatta något litet, som att kunna ta en lång privat dusch. Eller det faktum att det är pissväder ute idag, men jag ligger i en skön, ren säng och är glad ändå.
Jag tänkte avsluta ett alldeles för långt blogg-inlägg med ett klyschigt citat "Den som kan glädjas åt lite, kan glädjas åt mycket"
